You are here

EU-direktiv om arbetsmiljö

European directives on safety and health at work

Artikel 153 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ger EU rätt att anta direktiv om säkerhet och hälsa på arbetsplatserna. Det övergripande ramdirektivet utgör tillsammans med andra direktiv med inriktning på specifika arbetsmiljöfrågor grunden i EU:s arbetsmiljölagstiftning.

Medlemsstaterna har rätt att anta strängare regler för att skydda arbetstagarna när de införlivar EU-direktiven med den nationella lagstiftningen, så lagkraven på arbetsmiljöområdet kan variera inom EU.

Direktiv efter ämne

Sammanfattningarna av direktiven finns bara på engelska, men länkarna i slutet av varje sammanfattning leder till hela direktivtexten på alla EU-språken.

Utöver ramdirektivet har det antagits en rad särdirektiv med inriktning på specifika arbetsmiljöfrågor. Ramdirektivet är dock ändå tillämpligt på alla områden som omfattas av särdirektiven. När särdirektiven innehåller strängare och mer specifika bestämmelser är det dessa specialbestämmelser som gäller. Genom särdirektiv tillämpas principerna i ramdirektivet på

  • särskilda uppgifter (till exempel manuell lasthantering)
  • särskilda faror på arbetsplatsen (till exempel exponering för farliga ämnen eller fysikalisk agens)
  • särskilda arbetsplatser och branscher (till exempel tillfälliga arbetsplatser, gruvindustrin eller fiskefartyg)
  • särskilda grupper av arbetstagare (till exempel gravida kvinnor, unga anställda, arbetstagare med visstidsanställning)
  • vissa arbetsrelaterade frågor (till exempel hur arbetstiden organiseras).

I särdirektiven fastställs det hur dessa risker ska bedömas och i vissa fall anges också gränsvärden för ämnen eller medel.

Dessutom finns det en rad EU-direktiv om säkerhet och hälsa som bygger på artikel 114 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. På denna rättsliga grund har en rad tekniska direktiv inom ramen för den så kallade nya metoden antagits. Utifrån direktiven fastställer de europeiska standardiseringsorganisationerna – Europeiska standardiseringskommittén (CEN), Europeiska kommittén för elektroteknisk standardisering (Cenelec) och Europeiska institutet för telekommunikationsstandarder (ETSI) – EU-standarder och uppdaterar dem med jämna mellanrum.

EU:s lagstiftningsprocess 

EU:s strategiska ram för arbetsmiljö 2014–2020 utgör en politisk ram för EU:s arbetsmiljöpolitik. Lagstiftningsinitiativ på EU-nivå börjar med ett lagstiftningsförslag från Europeiska kommissionen. Det är rådet och Europaparlamentet som antar EU-direktiv, i enlighet med ”det ordinarie lagstiftningsförfarandet”. I vissa fall delegerar de lagstiftningsbefogenheten att anpassa direktiv till tekniska framsteg till Europeiska kommissionen.

De europeiska arbetsmarknadsparterna har en viktig funktion i beslutsprocessen på arbetsmiljöområdet i EU, eftersom de måste konsulteras i olika skeden. Fördraget om Europeiska unionens funktionssätt ger också möjlighet att ingå självständiga avtal. Den europeiska sociala dialogen har resulterat i att många sådana självständiga avtal har ingåtts.

Historisk bakgrund till arbetsmiljölagstiftningen

De första EU-direktiven om arbetsmiljö antogs på grundval av de generella bestämmelserna om harmonisering av marknaden. Detta på grund av att fördraget inte gav några uttryckliga lagstiftningsbefogenheter på arbetsmiljöområdet förrän i mitten av 1980-talet. Fram till dess betraktades arbetsmiljöfrågorna som någonting som hängde samman med harmoniseringen av marknaden och Europeiska ekonomiska gemenskapens ekonomiska politik. Direktiv 77/576/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om säkerhetsskyltar på arbetsplatser och direktiv 78/610/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om hälsoskydd för arbetstagare som exponeras för vinylkloridmonomer antogs till exempel på denna grund.

Europeiska enhetsakten 1987 var ett stort steg framåt, i och med att en ny rättsregel om socialpolitik infördes i fördraget i syfte att åstadkomma förbättringar av arbetstagarnas hälsa och säkerhet, särskilt på arbetsmiljöområdet. Genom att denna bestämmelse infördes i fördraget betonades vikten av säkra arbetsplatser. Genom det nya kapitlet om socialpolitik fick dessutom Europeiska kommissionen tillstånd att verka för social dialog mellan företrädare för arbetsgivare och arbetstagare på EU-nivå.

I och med Amsterdamfördraget 1997 förstärktes lagstiftningsbefogenheterna på det socialpolitiska området ytterligare på europeisk nivå, genom att det sociala kontraktet införlivades med EG-fördraget. Lissabonfördraget innebar att det viktigaste innehållet i artiklarna 136 ff i fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (nu artiklarna 151 ff i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) bibehölls, även om artiklarna om socialpolitik numrerades om.