Nanomaterial är pyttesmå partiklar som är osynliga för ögat. Men de finns närvarande i vår vardag i produkter som livsmedel, kosmetika, elektronik och läkemedel.
Vissa nanomaterial är naturliga medan andra är biprodukter av mänsklig verksamhet, eller tillverkas särskilt för vissa ändamål. Nanomaterial har många användbara egenskaper men det finns stora brister i våra kunskaper om hälsofarorna i samband med nanomaterial. Därför måste man vara särskilt försiktig vid hanteringen av nanomaterial medan forskningen fortsätter.
Vad är nanomaterial?
Många organisationer använder i sin definitionen av nanomaterial det faktum att de är material som innehåller partiklar med ett eller flera yttermått på 1-100 nanometer (nm). Läs EU-kommissionens definition av nanomaterial.
Nanomaterial är upp till 10 000 gånger mindre än ett mänskligt hårstrås diameter, vilket innebär att de i storlek kan jämföras med atomer och molekyler. De har fått sitt namn på grund av sin storlek (en nanometer är 10–9 meter). Inte enbart genom sin storlek utan också på grund av sina fysikaliska och kemiska egenskaper, bland annat deras form och ytarea, skiljer sig nanomaterialen från samma material i större skala.
På grund av dessa skillnader erbjuder nanomaterial nya och spännande möjligheter inom områden som ingenjörsvetenskap, informations- och kommunikationsteknik, medicin och läkemedel, för att nämna några få exempel. Men samma egenskaper som ger nanomaterialen deras unika egenskaper ligger också bakom deras inverkan på människors hälsa och miljön.
Var finns nanomaterial?
Nanomaterial finns naturligt t.ex. i vulkanutsläpp eller kan vara biprodukter av mänsklig verksamhet, t.ex. i dieselavgaser och tobaksrök. De tillverkade nanomaterialen är mest intressanta, och de finns redan i ett brett urval av produkter och tillämpningar.
Vissa sådana nanomaterial har använts i årtionden t.ex. syntetisk amorf silika i betong, däck och livsmedel. Andra har upptäckts först nyligen, t.ex. nanotitandioxid som UV-filter i målarfärg och solskyddsprodukter, nanosilver som antimikrobiellt ämne i textilier och medicinska användningar eller kolnanorör, som har bred användning på grund av sin mekaniska hållfasthet, låga vikt, värmeavgivande förmåga och elektriska ledningsförmåga i tillämpningar inom elektronik, energilagring, rymdfart, fordonsstrukturer och sportutrustning. Nya generationer nanomaterial fortsätter snabbt utvecklas och marknaden för dem förväntas växa.
Vilka arbetsmiljörisker är förknippade med nanomaterial?
Det finns betydande betänkligheter när det gäller nanomaterialens hälsoeffekter. Vetenskapliga kommittén för nya och nyligen identifierade hälsorisker (SCENIHR) har funnit belagda hälsofaror i samband med flera olika tillverkade nanomaterial. Men alla nanomaterial är inte nödvändigtvis giftiga, och medan den pågående forskningen fortsätter måste man bedöma materialen från fall till fall.
De största effekterna av nanomaterial har visats i lungorna, med bland annat inflammation och vävnadsskada, fibros och tumörbildning. Även hjärt-kärlsystemet kan påverkas. Vissa typer av kolnanorör kan ha liknande effekter som asbest. Nanomaterialen har också visats nå andra organ och vävnader, bland annat levern, njurarna, hjärtat, hjärnan, skelettet och mjukvävnaden.
På grund av deras ringa storlek och stora ytarea kan partiklar av nanomaterial i pulverform medföra explosionsrisk, trots att motsvarande grövre material inte är explosivt.
Läs EU-kommissionens granskning av typerna av och användningarna för nanomaterial, som även tar upp säkerhetsaspekter, och Europeiska miljöbyråns litteraturöversikt Exponering för nanopartiklar på arbetsplatsen
Hur sker exponering för nanomaterial på arbetsplatsen?
Arbetstagare kan komma i kontakt med nanomaterial i tillverkningsskedet, men många utsätts för dem i olika faser av distributionskedjan, där arbetstagarna kanske inte ens känner till att de är i kontakt med nanomaterial. Därför finns det stor risk för att tillräckliga åtgärder inte sätts in för att förhindra exponering. Läs vår litteraturöversikt om riskuppfattning och riskkommunikation när det gäller nanomaterial på arbetsplatsen.
Därför kan exponering förekomma i många olika arbetsmiljöer där nanomaterial används, hanteras eller bearbetas och därmed blir luftburna och kan andas in eller komma i kontakt med huden. Det gäller t.ex. arbete inom allt från sjukvården och på laboratorier till underhålls- och byggnadsarbete.
Läs mer om exponering för nanomaterial på arbetsplatsen
Hantera riskerna med nanomaterial på arbetsplatsen
EU-lagstiftningen om arbetarskydd gäller nanomaterial även om den inte uttryckligen hänvisar till dem. Särskilt relevanta är ramdirektivet 89/391/EEG, direktivet om kemiska agenser 98/24/EG och direktivet om carcinoger eller mutagena ämnen 2004/37/EG, samt kemikalielagstiftningen (Reach och CLP). Det betyder att arbetsgivare måste bedöma och hantera riskerna med nanomaterial på arbetsplatsen. Om användningen och bildningen av nanomaterial inte kan undvikas eller ersättas med andra material och processer som är mindre farliga måste man minimera arbetstagarnas exponering genom förebyggande åtgärder som följer kontrollhierarkin med prioritering av:
- tekniska kontrollåtgärder vid källan,
- organisatoriska åtgärder,
- personlig skyddsutrustning, som sista utväg.
Många oklarheter återstår, men det finns stora betänkligheter när det gäller arbetsmiljöriskerna med nanomaterial. Därför måste arbetsgivare tillsammans med anställda tillämpa en försiktighetsprincip för riskhantering när det gäller valet av förebyggande åtgärder.
Det kan vara svårt att identifiera nanomaterial, deras utsläppskällor och exponeringsnivåer, men det finns vägledning och verktyg som kan vara till hjälp för att hantera riskerna med nanomaterial på arbetsplatsen.
Läs Europeiska arbetsmiljöbyråns mer detaljerade råd om hur risker med nanomaterial hanteras inom sjukvården och vid underhållsarbete. Även andra organisationer har tagit fram användbart informationsmaterial, t.ex. om nanomaterial inom byggbranschen och i möbler, och inom forskning och utveckling.
Läs mer om hur andra företag har hanterat nanomaterial i våra exempel på god praxis för hantering av nanomaterial på arbetsplatsen.